Hur Fiskar Man Lax I Älv?

Lax När? Laxen får fiskas 1/3 – 14/10. Den börjar stiga under april/maj månad, då det fångas stor blank lax. Laxen är mycket beroende av hög vattenföring för att stiga i Lagan. Under augusti börjar den verkliga lekvandringen för att kulminera under september och fram till laxfiskets slut.

Var? Laxen fångas på sin ståndplats, då den inte jagar föda i sötvatten under lekvandringen. Bra platser för laxfisket är vid Lagans utlopp i havet och Åmot där Smedjeån rinner ut, samt Reningsverket, Per-Karls hall där f.ö. mycket fisk tas på fluga med flugspö, vidare vid Revet och Halmstadhålan, strax nedströms båtbryggorna i Laholm samt Gröningen vid fiskets övre gräns ( se kartan ).

Hur? Laxen fångas i huvudsak på spinnfiske med drag eller tubfluga samt vid fiske med flugspö. Vilka färger på flugor som är mest gångbara råder stor oenighet om, men ett litet tips kan vara att pröva gult/rött eller orange då höstvattnet oftast är färgat av humus.

• Traditionella laxdrag som ex.vis Toby eller liknande går bra.
• Mete med mask och räka är tillåtet.
• Havsöring När? Havsöringen får fiskas 1/3 – 14/10.
• Var? Havsöringen söker föda både på våren när den s.k.
• Grönländaren” stiger och under lekvandringen på hösten.
• Den kan fiskas på hela sträckan fram till omkring mitten av april.

När vattentemperaturen stiger söker sig öringen ut mot havet för att under maj månad överge Lagan och vandra ut i havet. Hur? Under mars och april, när vattnet är som kallast, sökes havsöringen nära botten, beten på mellan 28 – 40 gram är då lämpliga.

Blanka långsmala drag som ex. Wiggler brukar fiska bra på vårfisket, men även fiske med tubfluga i färgerna gult/rött eller orange kan ge bra resultat. Under höstfisket föredrar havsöringen tubflugan, men även blanka silverfärgade drag brukar kunna ge fisk. Skrubba När? Skrubba (sandskädda) är tillåten för fiske 8/3 – 31/12, men fiskas nästan undantagslöst från mitten av oktober och till säsongens slut.

Skrubban är kvalitativt bäst under november/december. OBS! Skrubbekort börjar säljas först den 15/10. Var? Bästa fiskeplatser är från Daggan (se kartan ), som utgör övre gräns för skrubbefisket, till Lagans utlopp i havet. Båthamnen på Lagans södra sida är en bra och populär fiskeplats, likheter finns med mynningsområdet på Lagans norra sida.

Hur fiskar man i en älv?

Så hittar du fisken i strömmande vatten, artikel av Rolf Smedman

Så hittar du fisken i strömmande vatten Många av dagens flugfiskare har fått sin första skolning vid stilla vatten och finner att erfarenheterna därifrån inte alltid gäller vid strömfisket Text & illustrationer av Rolf Smedman © 2000

A tt få fiska i en å eller älv är för de flesta flugfiskare det som lockar mest. Det strömmande vattnet har en särskild magi, som ger upplevelser utöver det vanliga. Det gäller inte bara hanterandet av spöet eller val av flugor. Strömmen visar hela tiden nya ansikten; ibland forsande stritt mellan mossiga stenar, eller samlar ihop sig till en blank nacke eller ett sel, där vattnet får många olika karaktärer.

Vattenståndet ändrar sig beroende på väder och vind. Strömfisket är en ständig utmaning, Många nya flugfiskare har fått sin skola vid stilla vatten med inplanterad fisk, oftast regnbåge, och de har fått lära sig den teknik som det fisket kräver. Mötet med strömmen blir därför en alldeles ny upplevelse, där gäller andra lagar än vid stilla vatten fisket.

En erfaren strömfiskare har lärt sig att läsa vattnet, går kanske förbi avsnitt som inte ger något, koncentrerar sig på en sträcka där möjligheterna är större. Han ser var fisken väljer sina ståndplatser för att lättast skaffa föda Oavsett hur fort man lär sig att läsa vattnet, finns det många saker att tänka på när man kommer till den ström man vill fiska i.

Strömmen har sin egen rytm, fisken hugger inte hela tiden. Det är därför en god strategi att ta en paus, studera vattnet och vänta på att fisken ska visa sig.

En annan regel är att låta fisken få se flugan, innan den upptäcker dej. En hastigt uppdykande skugga över vattnet skrämmer en fisk på flykt. Håll en låg profil, hoppa inte på höga stenar och undvik alltför färggranna kläder. Alltför många gånger har jag sett fiskare, som istället för att fiska av den strandnära delen av vattnet, börjar med att vada för att försöka nå den andra sidan, som tydligen alltid anses vara bättre.

Om vattnet är ostört står fisken emellertid ofta nära stranden, särskilt när skymningen och natten kommer. Först när man fiskat av de närmaste partierna kan det därför vara lämpligt att börja vada. I mindre strömmar kan vadning vara direkt oförsvarbart, fisken har skarpare sinnen än vi förstår och skräms undan eller söker sig till djupare vatten.

För några år sedan skulle jag fiska i en av Nordens förnämsta strömmar, norska Rostaelv. När jag kom dit fick jag en smärre chock. Ett helt gäng flugfiskare vadade nästan upp till axlarna och skrämde all fisk framför sig. På dagarna var fisket helt omöjligt, inte förrän skymningen kom sökte sig fisken upp mot de grundare strömmarna.

I de strömmarna räckte det oftast med korta stövlar för att kunna fiska på både öring, röding och harr. Numera händer det ju sällan att man kommer till en ström, där det inte redan är fiskare före. Men även då går det att samsas om man håller sig till reglerna. Ibland får man uppleva att de som kom först ockuperar en bra sträcka och vägrar lämna plats för andra.

Det har inte med fiskeetik att göra. I de norska laxälvarna är det kutym att man fiskar av en stryka och rör sig nedåt, så att man lämnar plats för medfiskare. När sträckan är avfiskad, går man upp och ställer sig sist. På så sätt får alla möjlighet att fiska av effektivt.

Vada inte mer än absolut nödvändigt. Alltför intensivt vadande och kastande kan störa och skrämma fisken.

Alla strömvatten har sin egen rytm, fisken tar inte vid alla tider på dygnet. Sommartid kan fisket variera med flera tagtider. När fisken vakar har man ju inga problem med att välja fiskeplats, men däremellan kan man störa fisken genom att kasta ideligen och piska vattnet med fluglinan.

Ofta är den fisketid man har till förfogande snålt tilltagen, en fiskedag vill man ju utnyttja så mycket det går. Jag har fiskat så länge att jag lärt mej att skynda långsamt, sitta ner vid en kaffeeld och vänta på att fisken ska visa sig. Vid allt fler tillfällen har jag mött fiskare som hetsar fram vid vattnet.

Om de inte får något den första timmen packar de ihop, sätter sig i bilen och söker upp en annan ström, där de tror att fisken kommer att ta. Det här har kanske att göra med vår allt mer hektiska tid. Man vill ha full valuta för de pengar fiskekortet kostar.

Men om man verkligen ger sig tid, så kan man också få uppleva hur mycket fisk det verkligen finns i det ratade vattnet. En van flugfiskare lär sig snart var de säkraste ståndplatserna finns. Han kan vittja sådana platser dag efter dag och få fisk. Normalt har både harr och öring sina bestämda ståndplatser i strömmen, kanske bakom en skyddande sten eller rotvälta, där strömmen inte är för stark och energikrävande.

Den bästa platsen tillhör den starkaste fisken. Fångas den, dröjer det inte länge förrän det står en ny där. Det råder en ständig kamp om matplatserna, en stor fisk jagar bort en mindre för att komma över ett bra ställe. Har man möjligheten att få fiska ofta i en ström, lär man sig snart den rytm den har.

Det är många saker som påverkar den, en häftig regnskur kan kyla ner vattnet några tiondels grader, kanske höja vattenståndet lite. Det känner fisken direkt. Medan vid andra tillfällen regnet kommer ljumt och stilla, det sätter fart på fisket och gör att det kan löna sig att fiska lite mer intensivt, även om man inte ser någon fisk vaka.

En regnskur behöver alltså inte alltid sätta stopp för fisket, flygande insekter slås ner på ytan och fisken ser ett bra tillfälle att skaffa sig ett skrovmål. En nymf fiskad i ytan kan också ge bra fiske då. Allt oftare får man läsa om flugfiske efter gädda och abborre.

Det måste inte alltid vara fisk med fettfena och prickar på. Strömgäddorna ger ett spännande fiske, väl i klass med annat flugfiske i en å. Jag har fått otaliga starka strömgäddor på streamer och på flytande sorkar, bundna som bulliga muddiers. En varm sommarkväll, när ett abborrstim jagar elritsa i ytan, kan man få ett otroligt spännande flugfiske.

Likaså när ett koppel stora idar eller sikar jagar i ytan, det kan ge ett torrflugefiske långt utöver det vanliga. Teckningarna av strömmen i denna artikel visar en vanlig skogså med ett avsnitt som är lätt att läsa. En jokk eller å uppe i fjällen fungerar på samma sätt men är känsligare för väder och vind, eftersom den är mer oskyddad och utsatt för vädrets växlingar.

Men kommer man dit på rätt tid kan fisket vara intensivt, fisken har där kortare tid för att äta upp sig inför leken och den kommande vintern. Skogsån är mer skyddad och inte så väderkänslig. Det som kan ställa till problem är snabbt ökande vattenstånd, då brukar både harr och öring gå över till bottenföda och är inte så lätta att få.

Sjunkande vatten brukar inte innebära några problem. Det ser man säkrast när fisken acklimatiserar sig efter vårfloden. Flugfiske i större älvar följer samma lagar som i skogsån, men proportionerna blir ju större. Forsnackar, utlopp och sel fungerar likadant, fisken samlas där maten kommer flytande och är lätt att komma åt.

1. Bakvattnet i en liten å håller sällan fisk, men i älven kan det vara en samlingsplats för mycket fisk.
2. Den hårdare, krabbare strömmen håller sällan annat än småfisk, men är det meterdjupt och däröver, lugnar farten på vattnet ner sig några decimeter under ytan.
3. Det kan då vara platsen för stor fisk, som här har ett bra skydd under de oroliga vågorna.

Strömmen är alltid föränderlig, lockande och ger varje fiskedag nya upplevelser som berikar erfarenheterna. Men man blir aldrig fullärd, vilket ju är det som ger strömfisket sin stora charm, Några typiska platser i ett strömmande vatten: 1. Forsnacken, där vattnet får fart efter en lugnstryka eller ett sel, är platsen där all strömfisk samlas. 2. I den grundaste krabbströmmen står det mest småfisk. Men är det djupare, så lugnar sig farten på vattnet bara några decimeter under de oroliga vågorna. Där kan fisken stå som under ett tak och bevaka det som fly ter förbi.3. Där strömmen flyter ut i ett sel samlas mycket fisk, eftersom maten kommer dit i lagom fart.

Öring och harr samsas ofta om platserna, men detta är också platsen för sik och id. Finns det gädda, lönar det sig att fiska med en stor, färggrann streamer.4. Gräskanten i ett sel är näringsrik. Där kläcks många olika insekter, och fisken – särskilt öringen – kan cirkla omkring som på ett stilla vatten.

Ser man ingen verksamhet kan det ändå löna sig att fiska nymfer på olika djup. Det är inte alltid harren vakar. Den kan ibland stå nere vid bottenstenarna och ta av snäckor, nymfer och husmaskar, men håller ändå ett vakande öga på vad som kommer vid ytan och stiger då gärna till en torrfluga.5. Där strömmen får lite fart nedom selet är en bra plats för alla sorters strömfisk, men även gädda och abborre har ett bra skafferi här.6.

I en tvär sväng efter selet samlas ofta småfisk. Den svängen betas därför nogsamt av öring och andra rovfiskar. Även i en lugnsträcka ökar här farten på vattnet och samlar mycket mat.7. Bakvattnet i mindre åar håller sällan stor fisk, men i en större älv kan den platsen vara lika givande som en strömsträcka.

I kanterna, där strömmarna möts, vill ofta harren samlas. Den är ju ingen direkt strömfisk, men där maten finns kan den stå tätt. 8. Under ett trädöverhäng längs en djupkant kan den allra största fisken stå. Även om strömmen inte är så stark där, ger träden skugga och skydd. Olika insekter kan droppa ner från grenarna, och nere på ytan är de påpassade och lockar mindre fisk, som i sin tur blir byte för de större. Även en ganska liten sten kan i en strid ström ge fisken en skyddad ståndplats. Framför stenen bildas en “vattenkudde”, bakom stenen är det helt lä. En sjunkstock eller rotvälta samlar mängder av sländlarver och småkryp och blir till ett aldrig sinande skafferi. Dessutom utgör grenarna ett visst skydd för fisken. Text & illustrationer av Rolf Smedman © 2000 Red’s not: Rolf Smedman avled år 2000, : Så hittar du fisken i strömmande vatten, artikel av Rolf Smedman

Var står laxen i älven?

Tillfälliga laxar hugger, Text och foto av Pelle Klippinge Tillfälliga laxar hugger Huggchans! Bara lite av laxens fena sticker upp över ytan. Laxfiske innebär vanligen mycket sökande och när det lyckas ett slags trevande efter förklaringar. För egen del blev förra säsongen lärorik med några intressanta iakttagelser. Text och foto: Pelle Klippinge N är laxstegen äntrar en älv blir de som regel stående i de lite större och djupare poolerna efter någon vecka eller så.

• Vandringen lugnar upp sig och laxarna sprids.
• Några individer kanske till och med stannar i samma pool resten av säsongen.
• I de älvar jag fiskar regelbundet så visar sig laxen gärna i vissa pooler emellanåt.
• Vakbilderna är olika och vissa uppsamlingspooler fungerar som en slags beståndsindikator.
• När det väl är fisk på sträckan och lite trängsel uppstår ser man dom visa sig »överst i Sæter« eller »intill djupkanten vid Malt Steep«.

Intressant, javisst, det är alltid fint att se lax – men vilka är det då som emellanåt biter? Är det rentav dessa »indikatorer«? Störda individer markerar genom att visa halva ryggen. Ärligt talat vet jag inte men tror bestämt att det inte är så. De flesta laxar som visar sig i nämnda pooler är vanligen »gammal« fisk i olika stadier. Några har till och med slutat vandra och är inte värst bitvilliga.

En och annan lär man sig till och med känna igen efter bara någon vecka och i några fall vet jag att man även namngivit denna bekanskap! I en pool jag fiskat en hel del finns det vanligen, faktiskt ända från säsongsöppningen, åtminstone ett dylikt exemplar. Inte sällan i supertungvikt. När denne »Moby Dick« väl går upp och visar sig uppstår rena bogsvallet och jag har faktiskt sett fiskare nära nog rygga tillbaka ett stycke.

Att försöka få en liten inblick i laxens vakbeteende är i sig ett synnerligen intressant ämne. I vissa älvar visar sig laxen mer än i andra och visst är det alltid lika skojigt att se lax på den sträcka man fiskar. Liv och rörelse i poolerna innebär huggchanser.

I en större pool ryms många laxar och börjar en av dessa rulla i ytvattnet har beteendet en förmåga att smitta av sig. Poolen sätts regelbundet i gungning, inte minst morgon och kväll, men också vid de tillfällen laxen blir störd. Ett vanligt exempel på det är när man vadar för nära ståndplatsen. Ett återkommande beteende är då att laxen går upp ganska långsamt, visar halva kroppen och som avslutning slår till med stjärten.

Smålax brukar nöja sig med att bara snärta till med stjärten. Visst känner ni igen det! En väl synlig »markering« som höjer spänningen men ett dåligt tecken vad beträffar fångstchansen. På just den individen är bitviljan minimal även om det alltid är lika intressant att låta flugan glida över några gånger.

Man kan ju aldrig vara riktigt säker Fritt hoppande lax är ett vackert skådespel, men inget att bli alltför upphetsad över. Här är det lax på vandring, varför det sällan lönar sig att kasta över samma fläck någon längre stund. En bättre strategi, om inget händer, är istället att försöka räkna ut var nästa tänkbara stopplats kan vara.

Visst kan det vara svårt att bara lämna arenan i detta skede men finns det exempelvis en grund fors eller tvär sving några hundra meter uppströms som kan tänkas bromsa laxen – så ta den platsen i besittning! Låt sedan flugan svepa fram över första djuptröskeln nedanför forsen och med lite tur kommer nappet. Artikelförfattaren med grilse från poolen »Nef« Tecken på bitvillighet Betydligt intressantare vakbild är det klassiska »head and tail« då laxen bryter ytan i nämnd ordning. En rörelse som utförs med värdighet och ackuratess, särskilt av en bred storlax.

• Ett vak direkt i min smak, som innebär helt andra fångstchanser än de tidigare beskrivna.
• Speciellt om vaket upprepas ivrigt flera gånger inom samma område.
• Detta vak är betydligt diskretare än då laxen markerar och avslutas inte med något plask.
• Här är det istället lax på gång, vanligen nykommen och på högst tillfällig paus, varför det plötsligt finns en utmärkt huggchans.

Kommer inte laxen på de första kasten så chansa med flugbyte. Tänk också på att inte fiska för djupt i detta läge då laxen står strax under ytan. Ett annat riktigt spännande vak den uppmärksamme kan skåda är ofta inte större än vad en halvkilosöring åstadkommer.

En eller några små ringar på ytan är allt man ser, vilka avslöjar spetsen på laxens rygg- eller stjärtfena. Detta oavsett om det gäller små- eller storlax! Inget vak man springer på varje laxvecka precis, men desto mer upphetsande när det händer. Denna försynta vakbild, som man gott kan klassa in som ett »head and tail«, är nämligen det allra starkaste tecknet på bitvillighet jag känner till och får pulsen att dunka rejält.

Lägger man flugan bara metern ovanför är fångstchansen så optimal som den någonsin kan bli. Snabbhet är nyckelordet i detta läge. Servera flugan utan minsta fördröjning! Men vilka laxar är det då som biter, frågar man sig och går de att definiera närmare? Näppeligen i vetenskaplig mening, men det är ju alltid intressant att spekulera lite grand.

Är det lax som kommer och är på vandring? Dessa nystigna raketer som emellanåt så retfullt snabbt susar förbi. – Knappast, de har för brått och hinner aldrig ta ordentligt. Det är dessa som först måste bromsas upp lite av forsar eller liknande. Känner ni förresten igen den frustrerande situation då man plötsligt har en eller ett par snabba dragningar i flugan? Ibland blixtrar det bara till då laxen tar men sedan är den borta lika snabbt.

Emellanåt undrar man faktiskt hur de kan undgå såväl kemvässat som den slugaste krokningsteknik. Det är ju på gränsen till fräckt! I lilla Laugardalsá, som ligger långt upp på nordvästra Island, fick jag i alla fall en indikation hur det kan gå till och kanske kan det kasta lite ljus över spörsmålet. Mellanlax från »Berghylur«, i den lilla isländska älven Laugardalsá. Längst ner mot havet kom laxen in med tidvattnet. Parkerade en stund och fortsatte sedan nervöst under bron och vidare uppströms, där de så småningom belägrade tre mindre pooler. Alla inskurna djupt nere i en kanjon.

• De nykomna laxarna gick ganska ytligt.
• Ett par gamla laxar som tagit stånd sedan tidigare, och som stod på djupet, började genast visa sig i ytrullningar.
• Anske blev de störda och ville markera sina ståndplatser.
• Jag kastade under tiden på allt som rörde sig och ur alla vinklar, utan att något hände.
• Om flugan i vägen för några av de nykomna, som var på vandring, hände det dock att de snabbt som ögat bet till i flugan.

Det bara fräste till och vad jag hann uppfatta tog de flugan bara halvhjärtat längst ut i »näbben«. Naturligtvis utan att fastna. När merparten av laxarna passerat, för övrigt ivrigt påpassade av den större och lätt igenkännliga »Goliat « uppe vid »Nef«, lugnade det ner sig i poolerna.

• Gyllene tillfälle En kvart förflöt, kanske en halvtimme.
• Svanas lunch lockade men var bara att glömma.
• Jag kikade efter laxarna, så det sved i ögonen, vilket i sig var mycket intressant.
• Det var i detta läge man började ana vad som komma skulle.
• Tre nykomna laxar hade tagit stånd i »Berghylur« och stod väl synliga.

Ibland lade sig någon snabbt på sidan och slog med stjärten så det blänkte till. Var det havslöss som kliade måhända? Ibland tycktes strömmen pressa upp någon av laxarna mot ytan så fenans spets blev synlig som ett diskret »head and tail«. När så en spretig Red Francis kom svepande förbi i detta läge small det bestämt! Fighten gick upp och ner genom kanjonen och det var fascinerande att följa laxen i det grunda klara vattnet, att se hur den på alla sätt och vis försökte komma undan och ibland även gömma sig.

Allt i formel 1 speed men utan minsta tendens att frontalkrocka mot all vass lavasten. Väl på land och efter en kort paus kunde sedan nästa lax frestas. Efter kanske en timme var poolen tom så när som på de gamla »bekanta« och plötsligt verkade allt snudd på logiskt. Så fort de nykomna individerna stannat upp och fått roa till sig lite grand och hittat om än bara tillfällig ståndplats, fanns bitviljan.

En av laxarna steg till och med och tuggade i sig en rifflad liten tub ända ner i svalget. Situationen jag fick uppleva tror jag inte var unik på något sätt utan istället något som vi väl känner igen när allt stämmer. Detta gyllene tillfälle då laxen biter.

1. Självklart vore det i sammanhanget enkelt att klassa lax som »vandrare« och som »hemmastadda«.
2. Även om denna grova klassificering naturligtvis vore att förenkla allt för mycket.
3. Det är inte heller någon av dessa typer som platsar in bland de bitvilliga, tror jag.
4. Nej, det är där vi har mellanvarianten som jag mötte i Laugardalsá.

Alltså de laxar som, för en timme, en dag eller ett veckoslut, tar ett kortare stopp på sin resa. För att klassa även dessa så kanske benämningen »tillfälliga« kan passa. Isländska älven Laugardalsá med en laxtrappa utsprängd i berget. Man kan nu inte dra några sluga slutsatser av detta men de hemmastadda laxarna stod djupt och långt ner i poolen och visade sig först när ny fisk kom. De laxar som vandrade gick mer ytligt.

Tillfälligt pausande individer parkerade mer i älvens mellanskikt och mot poolens övre del. Det är dessa sistnämnda laxar som vi utan att veta enklast fångar, tror jag. Det i sin tur visar att man under laxfiske alltid måste förlita sig till en rejäl dos tur för att lyckas. Är man inte på plats rätta timmen kan det bli tufft eftersom det är så avgörande att bara lyckas tajma.

Ett par bra ess i rockärmen är förutom turen således gott om tålamod och tid. Att då offra en aldrig så lockande lunch är ju en baggis i sammanhanget. Text och foto: Pelle Klippinge © 2006 Besök gärna, : Tillfälliga laxar hugger, Text och foto av Pelle Klippinge

Vill laxen i älven?

I Skellefteå finns fem älvar varav tre är klassade vildlaxälvar. Den koncentrationen högklassigt laxvatten finns ingen annanstans i Sverige och juvelen i kronan är utan tvekan Byskeälven — men du måste förtjäna din byskelax. Byskeälven mynnar i norra Västerbotten, knappa 30 kilometer norr om Skellefteå och 100 kilometer söder om Luleå,

1. Byskeälven är en formidabel flugfiskeälv.
2. Ta bara det faktum att älven faller imponerande 38 meter på de sista 11 kilometrarna innan havet och på ett enda fiskekort kan du komma åt en älvssträcka om 100 kilometer dubbel strand! Jo, det är klart att alla 100 kilometer inte är formidabelt laxvatten, men fiskeplatserna är många och älven fylld med möjligheter.

Medelvattenföringen i Byskeälven är cirka 41 kubik, men många menar att älven fiskar som allra bäst strax under 100. Dessutom är Byskeälven lättillgänglig. Det går bilväg på älvens norra sida och skogsbilvägar längs stora delar av den södra. – Men tro inte att det bara är att gå ut och hämta en byskelax, ler Andreas Andersson, dedikerad laxfiskare.

• Född och uppvuxen längs Byskeälven.
• Laxsäsongen börjar i slutet av maj.
• Då fiskar byskefiskarna tungt.
• Däribland Andreas.
• När det är bra tryck på vattnet gäller det att komma ner till fisken, menar han.
• Tumregeln säger att ju djupare desto bättre och själva poängen med sjunklinefisket är att “hänga” flugan så nära laxen som möjligt.

Och det är en konst. – Det är inte bara att haka på det tyngsta du har och hoppas på det bästa. Det är viktigt att ha koll på grejerna. Annars kommer du hela tiden att i botten eller, än värre, riskera att felkroka en lax. Det kan framför allt hända om du sveper flugan fort och djupt.

1. Tänk, hög spöföring och snäva kastvinklar.
2. Andreas menar att du aktivt måste anpassa ditt fiske efter den aktuella platsen och de aktuella förutsättningarna.
3. Orkar jag inte byta lina på en ny fiskeplats, kan jag lika gärna åka hem och sova, skrattar han.
4. När det blivit något varmare i vattnet och flödet gått ner kan det vara läge att svepa flugan närmare vattenytan på mer traditionellt sätt.

– Då är ett hett tips att fiska flugan så fort det bara går. Lite avhängigt väder och vind fiskar älven vanligtvis bra under hela juni månad. Juli däremot, innebär ofta badväder med höga vattentemperaturer som följd. Det försvårar fisket rejält och oftast krävs ett ihållande sommarregn för att få fart på laxarna.

1. Under augusti sjunker vanligtvis vattentemperaturen och steg av mindre lax kan då komma upp i älven.
2. Under den här delen av säsongen börjar laxar som stått i älven allt mer att anta lekdräkt.
3. Förutom att kasta tunga sjunklinor ska en byskefiskare vara beredd på att vada djupt.
4. Givetvis inte alltid och på alla platser men Byskeälven är tuff.

Helst tidigt på säsongen. Det ska man ha klart sig. Det gör att Byskeälven inte är för alla. Men å andra sidan är det få fiskar som värmer ett sargat flugfiskarhjärta som en silverblänkande byskeälvslax mot en fond av skir försommargrönska. Byskeälven är inne i en positiv trend.

År 2015 passerade närmare 5000 laxar genom fiskvägen i Fällfors. Året innan nästan 6000. Spöfångsterna låg på dryga 1000 (reds. anm, i fångstrapporteringen görs dock ingen skillnad mellan nystigen och övervintrad lax) fiskar varav närmare 75 procent fångades på fluga. Det är imponerande siffror som också har gjort att intresset för Byskeälven har ökat markant de senaste åren.

Byskeikonen Anders Cederberg minns: – För trettio år sedan var vi 13 aktiva laxfiskare i Byskeälven. På den tiden samlades vi i Landfors. Det var liksom utgångspunkten. Ibland var det någon av oss som hade sett en fisk och då fick vi andra stora öron. På den nivån var det.

1. Älven var lång och fiskarna få.
2. Det satte sin prägel på fisket och på oss byskefiskare.
3. Sova kan man göra när man är död”, blev något av ett motto som de första byskefiskarna levde efter och faktiskt något som fortfarande präglar flugfiskarlivet längs älven.
4. En byskelax förtjänar man.
5. Så är det bara.

Därför får en byskefiskare aldrig bli bekväm, man måste ha hårt pannben och järnvilja. Ja, ibland vara på gränsen till dumdristig. Dessutom är ofta trångt längs vattnet med skogen nära inpå. – Jodu, alla typer av överhandskast är egentligen bara att glömma.

Vad nappar lax på?

Lax När? Laxen får fiskas 1/3 – 14/10. Den börjar stiga under april/maj månad, då det fångas stor blank lax. Laxen är mycket beroende av hög vattenföring för att stiga i Lagan. Under augusti börjar den verkliga lekvandringen för att kulminera under september och fram till laxfiskets slut.

Var? Laxen fångas på sin ståndplats, då den inte jagar föda i sötvatten under lekvandringen. Bra platser för laxfisket är vid Lagans utlopp i havet och Åmot där Smedjeån rinner ut, samt Reningsverket, Per-Karls hall där f.ö. mycket fisk tas på fluga med flugspö, vidare vid Revet och Halmstadhålan, strax nedströms båtbryggorna i Laholm samt Gröningen vid fiskets övre gräns ( se kartan ).

Hur? Laxen fångas i huvudsak på spinnfiske med drag eller tubfluga samt vid fiske med flugspö. Vilka färger på flugor som är mest gångbara råder stor oenighet om, men ett litet tips kan vara att pröva gult/rött eller orange då höstvattnet oftast är färgat av humus.

1. Traditionella laxdrag som ex.vis Toby eller liknande går bra.
2. Mete med mask och räka är tillåtet.
3. Havsöring När? Havsöringen får fiskas 1/3 – 14/10.
4. Var? Havsöringen söker föda både på våren när den s.k.
5. Grönländaren” stiger och under lekvandringen på hösten.
6. Den kan fiskas på hela sträckan fram till omkring mitten av april.

När vattentemperaturen stiger söker sig öringen ut mot havet för att under maj månad överge Lagan och vandra ut i havet. Hur? Under mars och april, när vattnet är som kallast, sökes havsöringen nära botten, beten på mellan 28 – 40 gram är då lämpliga.

• Blanka långsmala drag som ex.
• Wiggler brukar fiska bra på vårfisket, men även fiske med tubfluga i färgerna gult/rött eller orange kan ge bra resultat.
• Under höstfisket föredrar havsöringen tubflugan, men även blanka silverfärgade drag brukar kunna ge fisk.
• Skrubba När? Skrubba (sandskädda) är tillåten för fiske 8/3 – 31/12, men fiskas nästan undantagslöst från mitten av oktober och till säsongens slut.

Skrubban är kvalitativt bäst under november/december. OBS! Skrubbekort börjar säljas först den 15/10. Var? Bästa fiskeplatser är från Daggan (se kartan ), som utgör övre gräns för skrubbefisket, till Lagans utlopp i havet. Båthamnen på Lagans södra sida är en bra och populär fiskeplats, likheter finns med mynningsområdet på Lagans norra sida.

När vandrar laxen upp i älven?

Vandrar upp för älven den är född i, både från sjöarna och havet. Vandringen börjar redan på våren och fortsätter in på sommaren. Resten av sommaren tillbringar laxen i älven, och den leker först i september-november. Leken sker på 0,5-3 meters djup och kan vara i ett par veckor.

Hur hittar laxen tillbaka till sin födelse älv?

Laxfiskarna har en enastående förmåga att hitta till sina hemmavatten för att fortplanta sig. När laxar och havsöringar vandrar upp från havet för att leka, kan de inte bara återfinna sin hemälv, utan ofta till och med det biflöde och den speciella forssträcka där de en gång föddes.

1. R 1966 föreslog den amerikanska professorn Arthur Hasler att stillahavslax använder framför allt luktsinnet för att hitta tillbaka hem.
2. Men vad är det för lukter som fiskarna följer? Och räcker det med bara lukten? Jag besökte Arthur Hasler i USA sommaren 1970.
3. Han poängterade då att det borde finnas goda möjligheter att undersöka lukthypotesen i svenska vatten.

Laxar som sätts ut i svenska vatten utrustas nämligen med tydliga nummerbrickor, och dessutom har vi i Sverige bra återfångststatistik på märkta fiskar. Eftersom jag tidigare hade forskat om huvudets och särskilt nosens struktur hos fisk, var det naturligt att börja undersöka luktorganen och om Haslers lukthypotes även kunde tillämpas på vår östersjölax.

Denna laxart är av ett helt annat släkte än stillahavslaxen, nämligen Salmo, och kan vandra hem från havet flera gånger för att leka. Det gör inte stillahavslaxen. Den dör efter att ha lekt första gången. Den nykläckta lax- och havsöringen stannar 2–3 år i hemvattnen. Fiskarna vandrar sedan ut i havet till speciella områden för att äta sig stora.

Mina fältexperiment i Indalsälven visade att storleken på dessa områden varierar. Hos havsöringen från Bergeforsen i Indalsälven är området där de äter upp sig cirka 200 kilometer på varje sida om älvens mynning. Lax från Bergeforsen, däremot, vandrar huvudsakligen söderut och mycket längre än havsöringen.

Laxen kan ha nästan hela Östersjön som sitt område. Med hjälp av ljus- och elektronmikroskopi på både ung och vuxen baltisk havsöring, Salmo trutta trutta, och ung östersjölax, Salmo salar, kunde jag visa att dessa arter har mycket veckade och välutvecklade luktorgan. De är väl anpassade för vandring och orientering, även i nedsmutsade vatten.

Jag använde också utvandringsfärdig fisk från Bergeforsen i Indalsälven för mina studier av lukthypotesen och för att göra fältexperiment på östersjölax och havsöring. Det finns i princip två hypoteser om de kemiska signalämnenas ursprung och hur fisken kan känna igen dessa och orientera sig efter dem.

• Den första hypotesen brukar kallas präglingshypotesen och den andra går under namnet feromonhypotesen.
• Fältexperiment tyder på att laxfiskar kan identifiera sitt hemvatten med hjälp av kemiska ämnen från klippor, jord och växter, som skapar en unik kombination av dofter.
• Fisken präglas på dessa dofter under uppväxten i älvmynningen, just innan de vandrar ut i havet.

Mina studier av luktorgan hos laxungar visar också att luktorganen utvecklas framför allt under smoltstadiet, just innan fiskarna vandrar ut från älven. Den hemvandrande mogna fisken kan sedan känna igen lukten av sin älv och älvmynning och simma uppströms, tills de känner igen den plats där rommen kläcktes.

Denna prägling är en permanent inlärning under en bestämd känslig period i djurens unga liv. Begreppet prägling beskrevs först av Nobelpristagaren Konrad Lorenz på gäss. Fenomenet är artspecifikt och ärftligt. Enligt den så kallade feromonhypotesen styrs fisk som vandrar hem från havet av luktämnen som är specifika för en given art och grupp av fiskar.

De är alltså inte präglade på lukten av sin födelseplats, utan på lukten från de fiskar som är födda på samma plats. Luktämnena kallas feromoner och kommer ut som spår i vattnet när unga fiskar är på väg nedför älven. Feromonerna består främst av gallsalter som utsöndras från fiskynglens tarm.

Dessa båda hypoteser har diskuterats flitigt, och kontroverser har förekommit. Olika uppfattningar gäller också om hur laxarna orienterar sig i öppna havet och från havet till kustvattnen. Laxarna kan söka både horisontellt och vertikalt och jämföra luktkoncentration och strömstruktur. Även orientering efter temperaturskillnader, sol, stjärnor och jordens magnetfält har diskuterats.

En annan svårighet gäller huruvida laxfiskar präglas bara en gång eller flera gånger – löpande – under vistelsen i älvens sötvatten. Ung fisk som rör sig nedströms kan möjligen lära sig en serie luktspår vid varje större älvförgrening och använda detta minne när de vandrar upp som lekmogen fisk. En lång väg tillbaka Havsöring från Indalsälven har spridit ut sig 200 kilometer i vardera riktningen när det är dags att vandra tillbaka. Bild: Johan Jarnestad Mina fältexperiment på havsöring från Indalsälven bekräftade luktsinnets stora betydelse för deras hemorientering.

• De halvvuxna fiskarna – gallöringen – som vänder hem för första gången, orienterar huvudsakligen med hjälp av sina effektivt fungerande luktorgan.
• Men fältexperimenten visade också att den mogna vuxna havsöringen, som vandrar hem för andra gången, även använder synsinnet för att känna igen sig i älven.

Stora stenar, grund och uddar kan därför också ha betydelse. Stillahavslaxen använder visserligen kemiska signaler för att känna igen hemälven och vandra upp i den. Men de använder också sidolinjeorganen, som registrerar strömhastighet och -riktning. Amerikanska studier på silverlax ( Oncorhynchus kisutch ) har visat att fisken söker från strand till strand i älvmynningen och sedan, med hjälp av strömriktningen och sidolinjeorganen, simmar ganska rakt upp i älven. Bild: Johan Jarnestad Nya rön visar dessutom att även smaksinnet kan ha betydelse för hemorienteringen hos vandringsfisk, särskilt för att upptäcka föroreningar i vattnet. Både lukt- och smakreceptorer är mycket känsliga och gör det möjligt för fisken att känna av aminosyror och gallsalter i väldigt små koncentrationer.

Bland fiskarter vars smakrespons på aminosyror systematiskt har analyserats har man funnit två grupper: de som har många typer av receptorer som svarar på en stor mängd aminosyror och de som har bara en eller två typer av receptorer som svarar på en eller ett fåtal aminosyror. Den senare är troligen ursprungstypen av smakreceptorer och registrerar primärt aminosyror som kommer från bytesdjur.

Denna enkla typ finns hos några rödingarter. Vomeronasalorganet, även kallat Jacobsons organ, sitter i nosen på många landlevande ryggradsdjur. Det används främst för att registrera feromoner och saknas hos fiskar, förutom hos lungfiskarna. Men zoofysiologen Toshiaki Hara har nyligen upptäckt att en del av fiskarnas luktorgan registrerar luktsignaler i allmänhet och en annan del är särskilt inriktad på att upptäcka feromoner.

Men fiskarna tycks prioritera mellan signalerna: vissa är viktigare och mer dominanta än andra. Min forskning tyder på att fiskarna rangordnar sin användning av olika sinnesorgan när de ska orientera sig. Luktsinnet används för upprepad hemorientering hos både laxen och havsöringen. Men havsöringen kan också använda synen och troligen även andra sinnen, som smak, sidolinjeorgan och olika hudreceptorer, för registrering av skillnader i temperatur- och salthaltskillnader, när den vandrar hem för att leka.

Sinnesorganen är därför integrerade med varandra. Luktsinnet är dock viktigast för att hemorienteringen ska lyckas, det visar mina fältexperiment. Denna teori stöder alltså delvis Arthur Haslers lukthypotes från 1966, men den inbegriper också andra sinnesorgan för att kunna förklara laxens och havsöringens fascinerande orienteringsförmåga.

Varför hugger inte laxen?

Tjena! Jag undrar varför laxen hugger på en fluga? Det finns olika flugor till olika förhållanden,soligt väder,mulet väder, hög/låg älv, varm/kall älv, klar/skitig älv. Jag binder bra flugor och lägger ner riktigt mycket energi i min flugbindning. Jag fiskar teoretiskt rätt vad gäller djup,storlek och färg på fluga men jag får ingen lax.

1. Då fiskar jag teoretiskt fel bara för att göra tvärt om mot hur man borde fiska, fortfarande ingen lax.
2. Sedan provar jag mer flugor i asken, utan resultat.
3. Ibland behöver flugan ha starkare färger för att laxen ska se den tex i en skitig älv, men det betyder ju inte att den hugger för det.
4. VAD triggar laxen till hugget? En lax kan ju stå och blänga på hur många förbipasserande flugor som helst utan att hugga.

Vad är grejen? När och varför behagar laxen hugga ibland????? Jag börjar bli rejält knäckt nu efter allt kastandes med flugspöt och noll respons från laxen. Finns det någon som förstår sig på denna fisk?? Mvh Tommy

Är det bra fiske efter regn?

Blir fisket bättre när det regnar? Fisken reagerar olika vid regn. Foto: Robert Westin. En av dom äldsta diskussionerna inom sportfisket måste vara om fisket blir bättre- eller sämre när det regnar? Fiskejournalen har tittat lite närmare på olika teorier kring orsak och verkan då vattnet slår mot ytan.

1. Bland sportfiskare så råder det delade meningar om fisket blir bättre eller sämre då det regnar.
2. Anledningen till oenigheten beror troligt på att det råder olika förutsättningar vid olika fiskevatten, regnet kan ge olika konsekvenser.
3. Humus färgat vatten ger färre hugg Vid vissa sjöar- eller älvar så innebär ofta kraftigt regn att det blir brunfärgad.

Detta fenomen är vanligare för sjöar som ligger nära skog eller jordbruk. Detta beror på att jord och även grus spolas ner i vattnet. Vattnet grumlas ofta under vår- och sen höst. Då jorden ofta är mättad. Det är överskottsvattnet som spolar ner jord, grus och samt grenar och gräs.

1. Då blir siktdjupet betydligt sämre och fisken får svårt att se betet.
2. Ökat flöde skapa ofta hugg i rinnande vatten I älvar och åar så kan ett mindre regn vara mycket positivt för sportfisket.
3. Strömhastigheten ökar något.
4. Strömlevande predatorer, till exempel öring och harr, gömmer sig vid stenar och annan struktur.

Då vattenhastigheten ökar kommer mera mat att passera ståndplatser vilket gör dessa fiskar mera aktiva. Regn kan öka syrehalten När det börjar att regna så kan syremängden öka i vattnet. När det händer så betyder det ofta att fisken blir mera aktiv. Speciellt under vara sommardagar då syremängden ofta är lägre, på grund av värmen.

Får man fiska i Göta älv?

Fiske i norra Göta Älv – Norra älvdelen sträcker sig från Vargöns kraftstation i norr till Strömkarlsbron-Malgöbron-Klaffbron i Trollhättan i söder. I själva älvfåran fiskas huvudsakligen gädda, abborre och gös samt storvuxen insjööring. I de breda vegationsbältena vid Karlsberg frodas också stora mängder karpfiskar.

Hur fiskar man djupt?

Leif Engström landar ännu en gädda, en vårmorgon i maj 1973 vid Eriksö sydost om Trosa. Lägg märke till att Leifs lilla båt “Kobben katamaran” är utrustad med både ekolod och frontmonterad elmotor från Minn Kota. (Foto: Leif Engström). L eif “gäddprofessorn” Engströms anteckningar från otaliga fisketurer innefattar över 30 000 fångade gäddor, vilka utgör grunden för en ovärderlig kunskapsbank när vi pratar gäddfiske.

I den här serien bjuder Leif på 20 odödliga fisketips som garanterat kommer bättra på fångstkvoten för dig som jagar gäddan. Här har du del 2 av 4 – varsågod! Leif Engström eller “gäddprofessorn” är en legend i gäddsammanhang. Så är det bara. Under åtskilliga decennier har han lagt all sin tid på att klura ut hur man lurar gäddan till hugg.

Tittar vi i backspegeln på Leifs karriär som aktiv gäddfiskare tar det inte lång tid innan vi förstår hur tidig han var med allt från fisketekniker, utrustning och inte minst tänket kring hur gäddan som art fungerar. I den här serien har vi skakat liv i 20 av Leifs allra bästa gäddfisketips.

Trots att tipsen har några år på nacken så är de lika aktuella idag. Inget snack om det, läs och avgör själv! Leif Engströms odödliga gäddtips nummer 1 till 5 finner du här! 6. Flytande vobbler för grunt vatten Det finns många olika grundgående och flytande vobbler att välja bland och fördelarna med dessa är många.

Utan att förflytta dig kan du fiska av ett mycket större grundområde än med ett djupgående bete då vobblern inte fastnar så ofta i nate och annan vegetation. Du kan också fiska av ett grundflak eller en ytligt belägen grynna där djupet varierar mellan 0,5 och 2,5 meter.

I mycket grunt vatten bör du spinna in din vobbler långsamt utan häftiga ryck, vilka ofta skrämmer mer än det lockar. Över djupare vatten bör du spinna in vobblern snabbt och oregelbundet. Korta, dragningar med spötoppen under inspinningen varvade med spinnstopp brukar här kunna aktivera gäddan, för på djupt vatten är gäddan inte alls lika lättskrämd som på grunt.

Om en gädda hugger eller missar vid hugget, då skall du inte snabbt veva in vobblern och kasta igen, utan största chansen till nytt hugg har du om du helt slutar upp att veva. Rörelsen och motståndet hos vattnet brukar ge vobblern tillräckligt liv för att aktivera gäddan till nytt hugg.

Den metoden går extra fint när det blåser, då vattnet rör på sig lite. Om en gädda hugger eller missar vid hugget, då skall du inte snabbt veva in vobblern och kasta igen, utan största chansen till nytt hugg har du om du helt slutar upp att veva.7. Fiska djupt efter storgäddan Får du bara smågäddor på ett ställe, då kan du nästan vara helt säker på att det inte finns några stora där.

Smågäddor kan du hitta överallt i en sjö, speciellt på grunt vatten. Stora gäddor är svårare att hitta. Vill du regelbundet fånga riktigt stora gäddor bör du fiska djupt. Du måste söka storgäddan i de djupare delarna av sjön och fiska vid de djupaste delarna av en brant, grynna eller undervattensås. Kjell Lagergren och Leif Engström (Team Saida) spinnfiskar gädda maj 1983 i Hållsviken Trosa skärgård. Lägg märke till att båten är utrustad med både kastdäck, dubbla ekolod, stolar och frontmonterad elmotor. Snacka om att vara före sin tid. (Foto: Leif Engström).8.

Smyg dig fram till fiskeplatsen Åk aldrig direkt in på grunt vatten där du tänker fiska, utan slå av motorn ett bra bit utanför den tänkta fiskeplatsen. Ro eller ta elmotorn in till fiskeplatsen. Vid fiske från båt, men också vid fiske från land, är det mycket viktigt att du närmar dig gäddan tyst och försiktigt på grunt vatten, för här är hon mer lättskrämd än på djupt.

Detta gäller även om gäddan har goda kamouflagemöjligheter inne på grundvattnet. Hon känner sig ändå aldrig lika trygg som när hon har djupet att simma ner i. Åk aldrig direkt in på grunt vatten där du tänker fiska, utan slå av motorn ett bra bit utanför den tänkta fiskeplatsen.9.

• Hitta dagens melodi Misströsta inte när du fiskat några timmar utan hugg.
• Du har inget skäl att helt byta område innan du bildat dig ett “mönster”.
• Fortsätt att fiska dig framåt samtidigt som du testar olika beten och studerar både ekolod och sjökort.
• På detta sätt kan du noggrant studera och fiska av nya, heta platser och gamla favoritställen.

Snart så börjar du hitta fisken. Var då noga med att memorera topografi, växtlighet och andra detaljer på varje ställe där du kommer i kontakt med fisk. Nu, när du vet var fisken uppehåller sig, kan du förflytta dig till andra platser som har samma typ av topografi och andra egenskaper som stämmer överens med de ställen du redan fått fisk på.

Ett “vinnande mönster” består av rätt plats, rätt bete och rätt fisketeknik. När du söker efter stor gädda och lyckats skapa dig ett mönster för dagen som ger bra resultat då är det bara att fiska på. Ponera att det är tidig vår och du hittar en monstergädda i en djupbrant utanför en lekvik. Fiska omsorgsfullt av det närliggande området med ett sjunkande bete.

Spinn in betet plågsamt långsamt, tätt utefter botten med varierande långa spinnstopp. Hittar du en stor gädda på en plats, står det i regel flera stora i närheten. Leif Engström med en 14,6 kilos september-gädda fångad på en Rapala Magnum med svärtad sked utanför Askö, Trosa skärgård. (Foto: Leif Engström).10. Sök gäddan på skuggsidan Fiska alltid först på skuggsidan av en grynna eller undervattensklippa. Gäddan brukar ställa sig där för att undvika solljuset.

• Gäddan kan inte blunda eller dra samman pupillerna och undviker därav direkt solljus.
• Därför föredrar gäddan att jaga på grunt vatten vid dämpad belysning, och i djupare vatten jagar hon bäst vid fullt dagsljus.
• Tidigt på morgonen och sent på kvällen jagar gäddan inne vid stränderna i grunda vikar och över strandbundna vegetationsbottnar men också nära ytan runt friliggande grynnor.

Mitt på dagen går hon djupare. Då jagar hon längre ner i branterna vid de friliggande grynnorna, i smala sund och utanför skarpt utskjutande uddar. Tag därför för vana att fiska grunt inne vid stränderna tidigt på morgonen och sent på kvällen. Mitt på dagen hittar du ofta gäddan runtom friliggande grundområden, kring sund eller i närheten av öar och vassa uddar.

När får man fiska lax i Kalix älv?

Fiskeregler Kalix älv inom Kalix kommun. Lokala avvikelser finns! – Sportfiskekortet gäller endast för fiske med kastspö, flugspö och metspö/pimpelspö. Fiske med nät, mjärde, saxar, ståndkrokar, långrev eller liknande är förbjudet. Vintertid får pimpelfiskare endast fiska med ett spö per fiskekort.

Ungdomar under 18 år fiskar gratis. Det är tillåtet att avliva och behålla högst 3 harrar, 1 lax samt 1 öring per fiskare och dygn. Minimimått för att avliva och behålla fisk är: harr 35 centimeter, lax 50 centimeter och öring 30–45 centimeter. Längden mäts från nosens spets till stjärtfenans yttersta spets. Med syfte att skydda ungstadierna av laxartade fiskar är fiske med naturliga beten (mask, maggot, räka, betesfisk och liknande) förbjudet i strömmande vatten under den isfria perioden Generella förbudstider: Öring 1 september–14 oktober. Totalförbud i flera byar 15 september–14 oktober och öringförbud 1 januari–30 april. Harrförbud råder 15 april–31 maj och laxförbud 1 september–31 december. Det är inte tillåtet att fiska vid notbryggor och håvställen. Vid Laxfiske i strömmande vatten är högsta tillåtna krokstorlek 12 millimeter, om flera krokar används är maxstorleken 7,5 millimeter. Förbjudet att fiska med blysänke i forsar. Mäskningsförbjud på grund av risk för spridning av fisksjukdomar.

Information för sportfiske i Kalix älv inom Kalix kommun finns också som utskriftsvänligt PDF-dokument.